Samhällskunskapsnarrativ: En studie av samhällskunskaps-undervisning som en väv av berättelser

Abstract

I den här casestudien gör vi en narrativ analys av samhällskunskapsundervisning i svensk gymnasieskola. Genom analysen vill vi understryka vikten av att uppmärk­samma kontextuella och situerade begränsningar och möjligheter när det gäller reperto­aren av legitima berättelser i samhällskunskapsundervisningen och dess tillhörande forskning. Elevernas försök till meningsskapande och agerande i mötet med ämnesinne­hållet, analyserat med hjälp av begreppen handling, karaktär och genre, synliggör i vilken utsträckning och på vilka sätt eleverna infogar kulturella berättelser i ämnes­undervisningsrepertoaren genom sitt eget ämnesberättande. Resultaten indikerar gränser och öppningar för samhällskunskapsundervisning som förutbestämt ”sannings-sägande” genom analysens fokus på elevers unikt situerade och kollektiva samman­vävning av sina ”egna” erfarenheter med etablerade kulturella och politiska kunskaps­repertoarer.

Vi hävdar att det i ämnesberättelserna finns en potential till förnyelse av både samhället och samhällskunskapsundervisningen. Om sammanvävningen av narrativ i undervisningen inte uppmärksammas, menar vi att det finns en risk för att förnyelsen av samhället och av samhällskunskapsundervisningen går vilse, eller åtminstone störs, på ett oönskat sätt.